onsdag 22 september 2010

Poesi



För mig är poesi en del av i stort sett allt. Poesi är känslor och uttryck som enligt mig finns i allas liv. Det är genom poesi vi kan uttrycka vad vi känner och där vi kan släppa loss våra innersta känslor utan att skämmas eller vara rädda för vad människor omkring oss tycker. Jag tror att genom att skriva genom ”poesi” vi riktigt vågar vara oss själva.

Poesi är något vackert, mystiskt och kraftfullt. Den kan både vara ljus, kärleksfull och lycklig men samtidigt vara hemsk, sorgsen och mörk.

Ibland händer det att jag skriver poesi i form av dikter, vilket dock var ett tag sen jag gjorde nu. Att skriva är för mig ett sätt att innerligt beskriva för mig själv vad jag verkligen känner. Ingen behöver se eller döma, bara jag behöver veta mina innersta och djupaste känslor. Jag och pappret. Jag gillar många utav Karin Boyes dikter. De är nakna, vackra och enkla att ta in.

Min personliga favorit är ”Hur kan jag säga…”

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Karin Boye

Jag lyssnar även mycket på musik och förundras ofta över vilken kraft och styrka personen/gruppen utstrålar och uttrycker genom sina ord. Tydliga budskap om kärlek, hat och svek som visar en slags ”svaghet” hos personen/personerna som sjunger. Jag älskar den ärligheten som framkommer i lyrik och poesi i låttexter. Den gör att jag känner mig trygg och inte ensam i världen om mina problem… Att flera delar samma problem med mig. Artisterna/grupperna som sjunger blir som en del av en, som ett slags alter ego. En spegelbild av sitt nakna jag…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar